Nyligen sa min kollega om en coach under utbildning att hon var omedvetet kompetent. Jag blev nyfiken och började fundera över vad det kunde vara. Under den kommande veckan fick jag uppleva det flera gånger – vilken synkronicitet!

Omedveten kompetens har visat sig, för mig, som ett kunnande eller beteende där personen i fråga inte är medveten om sin förmåga.

Jag tror att ”presterare” och ”inre kritiker” kan blockera upplevelsen av våra förmågor. Vi har alla fantastiska resurser och kompetenser inom oss, men vi är endast medvetna om en bråkdel i taget. Här vill jag gärna referera till Freuds isberg. Freud menar att vi har 80 % av vår kapacitet/minne/resurser (läs även kompetens och förmåga) i vårt omedvetna d v s isbergets massa under vattenytan. Det betyder således att vi bara är medvetna om 20 % av vår kompetens.

Ett sätt att få syn på mer av sitt isberg är att be om feedback. Oftast ser andra mer av oss än vad vi själva gör. Har vi dessutom en ”presterare eller ”inre kritiker” så kan de hålla kvar oss i ovisshet och omedvetenhet. Här tycker jag coachande handledning är en lysande metod för att medvetandegöra kompetenser och förmågor. Som coach får jag möjlighet att reflektera samt får feedback på mitt agerande, mitt beteende och min kompetens. Styrkorna hedras och utmaningar ges på utvecklingsområden. Som coach blir jag då mer medveten och stärkt i min profession.

Vad har du för omedveten kompetens?

Hur kan du få syn på den?

sAnn

En viktig ingrediens i coaching är att sätta mål. Coaching ska skapa  medvetenhet, vara utvecklande och leda framåt. Målet kan vara av olika karaktär men hjälper oss att hålla riktning och fart på vår resa. Att jobba med målet handlar om att utforska det, göra det tydligt samt att identifiera vision, övergripande mål, huvudmål och delmål. Allt detta arbete leder till att klienten blir mer medveten om sig själv, sitt mål och sin utveckling. Detta i sin tur skapar förutsättning för att klienten når sitt mål.

”Det är viktigt att sätta mål men ibland är inte målet det viktigaste.”

Marijana Stojovska Nilsson

Men ibland är inte målet det viktigaste. Under resans gång, när medvetenhet skapas, växer klienten. Han eller hon får insikter, lär känna sig själv och utvecklas som människa. Detta är ibland viktigare än att nå målet. Klienten kanske t o m ändrar sitt mål, skjuter det på framtiden eller ångrar sig. Då är det coachingen och processen som har varit det viktiga – att klienten har kommit fram till något annat, blivit mer medveten och växt som människa.

sAnn

I dessa tider när coaching är ett hett ämne i massmedia vill jag passa på att tydliggöra coachingens syfte. Coaching är till för att skapa utveckling och växande för individer, grupper och organisationer. Jag läste i förmiddags ett inlägg från ICF’s facebook grupp om att coaching är utveckling och inte problemlösning. Jag tänker att det är viktigt för oss, som representanter för professionell coaching, att tydliggöra detta för våra klienter och alla vi pratar coaching med.

Det är skillnad om klienten tror att han eller hon ska få hjälp med problemlösning kontra om han eller hon kommer för att utvecklas. Som coacher ser, hör och känner vi skillnad här. Det är vår uppgift att hålla oss professionella och bolla tillbaka problemlösandet och ansvaret till klienten. Att vi litar på att vår klient själv kan komma fram till sin bästa lösning och att han eller hon klarar av att ta ansvar för sin utveckling och sitt liv. Vår roll är att stimulera klienten till att se sin förmåga!

sAnn

Coaching handlar om att skapa medvetenhet oavsett ämne och mål. Med hjälp av coachingens metod hjälper vi klienten att se sig själv. Att hitta sin potential, sina resurser och styrkor. Vi hjälper klienten att hitta sina egna svar.

Så länge människan agerar utifrån omedvetenhet har hon inget val. Första steget till förändring är att bli medveten. Därefter kan man välja sitt beteende och sina handlingar.

Coachen ställer frågor och speglar klienten, via direkt kommunikation, så att klienten får syn på sig själv. Först nu kan klienten komma i kontakt med ”vem är jag?” Nu börjar sökandet av den sanna identitet, upptäcktsresan efter det sanna jaget - essensen. Coachen reser med och fortsätter att stötta och skapa medvetenhet med sina frågor.

Det sanna jaget bor inom oss. Vi är alla i kontakt med det mer eller mindre. Mer när vi agerar utifrån oss själva och vår kraft, mindre när vi är beroende av andra, anpassar oss och är osäkra. Alla kan hitta sitt sanna jag, eftersom det finns inom var och en av oss, genom att lyssna inåt (på sig själv). Det finns olika metoder för att lyssna inåt, t ex reflektera, meditera och genom frågor: ”Vad tycker jag? Vad vill jag? Vad är sant för mig?”. Att vara i stillhet och tystnad underlättar. Att söka efter och hitta sitt sanna jag är en process. Coaching är en process. Lita på processen. Lek och locka fram klientens sanna jag.

sAnn

Ibland får jag frågan (eller påståendet) om coaching är ytligt, bland annat terapeutkollegor misstänker att det är så. Jag får också frågan om det är flummigt, kanske av rationella och praktiskt lagda personer. Relevanta frågor tänker jag. Det är ju inte helt lätt att få ”rätt” bild av coaching. Dels eftersom coaching inte är ett skyddat begrepp och har många innebörder, dels eftersom det finns olika sorters coaching i vårt samhälle och framför allt eftersom olika coacher coachar på olika sätt.

Fiona Adamsson, coach och handledare från England, säger ”Who you are is how you coach”. Hon menar att vi coachar utifrån vem vi är. Är vi djupa coachar vi på djupet. Är vi praktiska coachar vi istället det som ska göras.

På min terapeututbildning (hos HumaNova) sa man alltid att ”man tar inte klienten längre än man själv kommit”. Detta stämmer med min erfarenhet och sanning. De som coachar ytligt har aldrig själva gått på djupet och så vidare.

Mitt svar på frågan i rubriken är att coaching kan vara både ytligt och flummigt beroende på vem coachen är. Men för mig är coaching en effektiv metod att skapa medvetenhet och jag gör det utifrån den jag är och med hänsyn till min klient. Alltid klienten i fokus! Vem är min klient, vad är hans eller hennes coachämne och mål? Vad gagnar min klient bäst? Ibland går vi på djupet, hittar hinder och blockeringar och ibland är vi i det praktiska och tittar på vad och hur något ska göras. För mig är coaching aldrig ytligt. Flummigt kan det bli om vi inte gör det konkret efter att vi har varit i nya tankar och insikter. Eftersom jag är den jag är så hamnar vi ofta på djupet och i nya tankar och det är strukturen som hjälper mig så att vi landar och avslutar i konkreta handlingar och beslut.

Hur förhåller du dig till ytligt och flummigt?

sAnn

Ibland får jag frågan (eller påståendet) om coaching är ytligt, bland annat terapeutkollegor misstänker att det är så. Jag får också frågan om det är flummigt, kanske av rationella och praktiskt lagda personer. Relevanta frågor tänker jag. Det är ju inte helt lätt att få ”rätt” bild av coaching. Dels eftersom coaching inte är ett skyddat begrepp och har många innebörder, dels eftersom det finns olika sorters coaching i vårt samhälle och framför allt eftersom olika coacher coachar på olika sätt.

Fiona Adamsson, coach och handledare från England, säger ”Who you are is how you coach”. Hon menar att vi coachar utifrån vem vi är. Är vi djupa coachar vi på djupet. Är vi praktiska coachar vi istället det som ska göras.

På min terapeututbildning (hos HumaNova) sa man alltid att ”man tar inte klienten längre än man själv kommit”. Detta stämmer med min erfarenhet och sanning. De som coachar ytligt har aldrig själva gått på djupet och så vidare.

Mitt svar på frågan i rubriken är att coaching kan vara både ytligt och flummigt beroende på vem coachen är. Men för mig är coaching en effektiv metod att skapa medvetenhet och jag gör det utifrån den jag är och med hänsyn till min klient. Alltid klienten i fokus! Vem är min klient, vad är hans eller hennes coachämne och mål? Vad gagnar min klient bäst? Ibland går vi på djupet, hittar hinder och blockeringar och ibland är vi i det praktiska och tittar på vad och hur något ska göras. För mig är coaching aldrig ytligt. Flummigt kan det bli om vi inte gör det konkret efter att vi har varit i nya tankar och insikter. Eftersom jag är den jag är så hamnar vi ofta på djupet och i nya tankar och det är strukturen som hjälper mig så att vi landar och avslutar i konkreta handlingar och beslut.

Hur förhåller du dig till ytligt och flummigt?

sAnn

Ibland får jag frågan (eller påståendet) om coaching är ytligt, bland annat terapeutkollegor misstänker att det är så. Jag får också frågan om det är flummigt, kanske av rationella och praktiskt lagda personer. Relevanta frågor tänker jag. Det är ju inte helt lätt att få ”rätt” bild av coaching. Dels eftersom coaching inte är ett skyddat begrepp och har många innebörder, dels eftersom det finns olika sorters coaching i vårt samhälle och framför allt eftersom olika coacher coachar på olika sätt.

Fiona Adamsson, coach och handledare från England, säger ”Who you are is how you coach”. Hon menar att vi coachar utifrån vem vi är. Är vi djupa coachar vi på djupet. Är vi praktiska coachar vi istället det som ska göras.

På min terapeututbildning (hos HumaNova) sa man alltid att ”man tar inte klienten längre än man själv kommit”. Detta stämmer med min erfarenhet och sanning. De som coachar ytligt har aldrig själva gått på djupet och så vidare.

Mitt svar på frågan i rubriken är att coaching kan vara både ytligt och flummigt beroende på vem coachen är. Men för mig är coaching en effektiv metod att skapa medvetenhet och jag gör det utifrån den jag är och med hänsyn till min klient. Alltid klienten i fokus! Vem är min klient, vad är hans eller hennes coachämne och mål? Vad gagnar min klient bäst? Ibland går vi på djupet, hittar hinder och blockeringar och ibland är vi i det praktiska och tittar på vad och hur något ska göras. För mig är coaching aldrig ytligt. Flummigt kan det bli om vi inte gör det konkret efter att vi har varit i nya tankar och insikter. Eftersom jag är den jag är så hamnar vi ofta på djupet och i nya tankar och det är strukturen som hjälper mig så att vi landar och avslutar i konkreta handlingar och beslut.

Hur förhåller du dig till ytligt och flummigt?

sAnn

Inom coaching finns två spår - transaktionell coaching och ontologisk coaching. Alan Sieler skriver i ”Ontological coaching – an introduction” såhär: Coachingens essens har två olika sidor. För det första är den beteende- och prestationsfokuserad, vilket betyder att den främst fokuserar på att hjälpa individer prestera uppgifter efter bästa förmåga. För det andra är den personcentrerad, vilket betyder att individen som blir coachad själv förväntas inneha de viktiga insikterna (fri översättning). Sieler menar att ontologisk coaching är att coacha ett varande, i betydelsen att producera ett viktigt skifte i perception och beteende. Han säger att en individs varande är ett dynamiskt samspel mellan språk, känslor och fysik (kroppsspråk) och att prestation och effektivitet formas av vårt sätt att vara.

Transformerande coaching är när de båda sätten samverkar. Alan Seale, Key Note Speaker på ICF konferensen 2-3/9 i Malmö 2011 och författare till bland annat ”The Manifestation Wheel” och ”Create a world that works”, kallar detta för ”transformational coaching”, på svenska transformerande coaching .

Jag tycker att det är hög tid att lyfta fram den transformerande coachingen där vem människan ÄR är centralt. Här får varandet plats eller ”the being” som Alan Seale även kallar för ”the vertical”. Det vertikala handlar om vem man är till skillnad från det horisontella som arbetar med det man gör. Både varandet och görandet behövs. Om man endast coachar i det transaktionella blir det begränsande, menar jag. Risken är att man då bara gör en transaktion av energi och att det gamla beteendet  kommer tillbaka eftersom det inte har skett ett skifte/transformation av energi/beteende. För att göra en mer varaktig förändring krävs en transformation och en förändring i beteendet som handlar om vem jag är, detta har sedan i sin tur påverkan på vad jag gör. Jag menar att nöja sig med transaktionell coaching är som att attackera ogräs utan att dra upp roten – det kommer tillbaka. Medans om du drar upp roten så ger det plats för något nytt (och vackrare?) att växa i rabatten.

På ICF konferensen i Malmö pratade Alan Seale om att inkludera både det vertikala och det horisontella i coaching. Då får vi förändringar som består, våra klienter lär sig mer om sig själva och når varaktiga resultat. Att utveckla varandet för att göra saker som är rätt för en och som följer ens inre drömmar och önskningar. Görandet för att skapa verklighet av våra tankar och idéer. Det bästa resultatet får vi när vi kombinerar de båda. När vi upptäcker det område där varandet och görandet möts. När vi agerar utifrån detta område ar vi äkta, kraftfulla och effektiva.

Vill du läsa mer om detta rekommenderar jag några av Alans Seales böcker, även nämnda ovan, ”The Manifestation Wheel” och ”Create a world that works”.

Min egen erfarenhet av att coacha båda varandet och görandet är att jag har klienter som lär sig om sig själva, växer som människor, når sina mål och lever närmare sin själva och sin sanning.

sAnn

Det viktigaste verktyget i coaching är coachen och den relation coachen och klienten bygger upp. Min erfarenhet som coach (och tidigare terapeut) är att jag ständigt behöver utveckla mig själv som verktyg, öka min självkännedom och förståelse över hur jag verkar och påverkar i coachingen för att gagna mina klienter på bästa sätt.

På ICF konferensen i Malmö 2-3 September kommer jag att ha en workshop i detta ämne. Jag kommer bland annat att prata om: ”Who you are is how you coach”, vem är du i klientens ögon, relationen, psykologiska processer och energin i coachingen/rummet/relationen.

Det handlar för mig om att ständigt reflektera över hur jag påverkar klienten, vad jag bidrar med in i mötet, vem jag är, min bakgrund, vad jag väcker för känslor och associationer hos min klient och var jag befinner mig i livet just nu.

Intentionen bör, enligt mig, vara att vara medveten om vad jag sänder ut med min energi, val av ord och frågor, vad mitt yttre signalerar och hur jag beter mig. Är jag en objektiv, transparent coach eller är jag duktig och överambitiös eller kanske nonchalant – hur upplever min klient mig och vad innebär det för hans eller hennes process?

Hur är vår relation? Ä vi jämlika med varandra eller är jag coachen som räddar min klient. Sätter klienten mig på en piedestal, vet jag mer och bättre. Eller är jag en neutral samtalspartner. Är vi vuxna i rummet med varandra eller blir en förälder och den andre barn – vanligare än man först tror.

Är jag medveten om de psykologiska processer, spel och mönster som pågår? Som alltid pågår när två individer har en relation. Detta kan vara allt från parallella processer till projektioner och att man tar olika roller.

Jag tror att ju mer vi coacher ökar vår medvetenhet om oss själva och det som pågår i coachmötet desto mer gagnar det klienten och dennes process. Jag underlättar för mig själv att fastna med klienterna, utvecklar mig själv och blir en bättre coach. För mig är bästa sättet att hålla mig medveten att gå i handledning. Hur gör du?

”Panta rei” är latin och betyder ungefär allting flyter. Min tolkning är att ”allt flyter” handlar om rörelse och om ständig förändring. Någon har sagt att ”man kan inte stiga ner i samma flod mer än en gång”. Nä, för floden förändras ju ständigt, den rör sig och vattenmängden ändras.

Det är likadant med coaching. Våra klienter är aldrig samma som förra gången, de förändras. Så vem är din klient just idag?

Och vem är du idag? Du omfattas av ”panta rei” du också!

sAnn

Många av de coacher som jag mentorcoachar och handleder berättar att de känner igen sig i sina klienter. Det handlar om ämnen och processer som coachen själv har i sitt liv eller har haft. Inom handledningen kallar vi det för parallell processer.

En lärare på min terapeututbildning på HumaNova sa alltid: ”Man får de klienter man förtjänar”. Jag har tänkt många gånger på det både som coach och terapeut och tycker att det stämmer väldigt väl. I takt med min egen utveckling attraherar jag olika sorters klienter.

För mig är igenkänningarna oftast odramatiska men emellanåt kommer en utmaning. Jag funderar också över huruvida det är bra eller dåligt att dela igenkänningen med sina klienter. Jag brukar landa i ”vad gagnar klienten?”. Förut var min regel att aldrig säga något om mig och mina processer till mina klienter, men jag har märkt att det gagnar en del att få bekräftelse i att jag förstår/ vet hur det är och att någon annan har ”samma” problem. Ibland är parallell processen ett hinder. Skönt då att ha en handledare att vända sig till. I mitt fall heter hon Monica Ross och finns på Irland.

Hur är det för dig? Hur gör du när en igenkänning visar sig?

sAnn

 ”Det gör ont när knoppar brister” är ett citat av Karin Boye ur dikten I rörelse. Det här citatet har följt med mig genom åren och slår mig nu när våren närmar sig. Jag tycker att det står för någonting som händer i coaching.

Ibland när vi växer gör det ont. Det är en fas vi måste igenom. Men hur möter vi som coacher våra klienter när de är i denna fas? Någon har dessutom lagt till ”…varför skulle annars våren tveka”. Vad behöver min klient när hon (eller han) tvekar?

För mig handlar det om att vara med min klient där hon befinner sig. Vara i processen. Lyfta fram tvekan och titta på hindret. Hoppa inte över denna fas – den försvinner inte även om vi inte låtsas om den. Använd den istället som ett sätt att komma vidare. När klienten får se och bli medveten om sitt hinder växer hon, blir starkare och kan blomma.

sAnn

Jag har gjort om ”less is more” till ”less gives more”!

Jag märker emellanåt hur vi (jag och andra) coacher konstrar till det! Jag tror att det beror på olika saker: att vi vill vara duktiga, vi vill att klienten når sitt mål och vi blir engagerade men även att vi känner att processen stannar, stagnerar eller går långsamt. Oftast handlar det om oss själva när vi konstrar till det.

Jag har kommit fram till att den bästa coachingen är när vi gör så lite som möjligt. När vi närvarande, lyssnande och icke presterande följer vår klients process.

När vi skapar ett sådant här rum för klienten att vara i och följer deras process är coaching enkelt och ger samtidigt mer till klienten. Klienten blir fri att vara i sin process!

Så prova att skippa alla verktyg och modeller och framförallt din egen agenda!

Var med din klient i processen och se vad som händer…

sAnn

 Vad händer när vi släpper vår presterare?

… och bara ÄR med vår klient i hans eller hennes process?

Förra veckan var jag dunderförkyld och oj vilken bra coaching det blev. När jag reflekterade efteråt hittade jag att jag hade varit helt närvarande och fri från min presterare. Tänk om jag kan vara i detta alltid framöver? Klart jag kan! Vad behöver jag göra för att lyckas med det? Släppa presteraren, välja att vara här och nu, lita på processen... Lätt i teorin men svårare i praktiken. Jag tror jag ska jobba lite mer med min presterare…

Hur blir DU prestationsfri? Och därmed mer närvarande i din coaching?

Hur kommer det att gagna dina klienter?

sAnn

Hur använder du din kropp när du coachar? Hur använder du klientens kropp? Hur använder klienten sin kropp?

Det finns många sätt att använda kroppen t ex rörelse och gestaltning. Men dessa får jag skriva om i kommande bloggar… Det jag sitter och tänker på är hur mycket information det finns att hämta genom att lyssna på och spegla kroppen.

Med psykosyntesen som bakgrunden är det naturligt för mig att hela tiden ha med kroppen. Kroppen är en stor del av en människas varelse. Vilka känslor finns och var i kroppen känns de? Att fråga om detta hjälper klienten att öka sin medvetenhet om sin kropp och om sig själv. Ibland är det så att kroppen visar oss tydligt vad som är rätt eller fel. Om jag tar mig själv som exempel så har jag en kropp som tydligt talar till mig. Om jag t ex är på väg att fatta fel beslut kan jag bli yr eller få ont i magen. Det hände mig i våras när jag var på väg att lyssna endast på mitt intellekt. Jag kände mig osäker och fick ont i magen. Efter ett tag (jag var lite trög) lyssnade jag på magen och förstod att jag höll på att gå emot min magkänsla. Mer om detta stod det i förra bloggen ”Tre intelligenser…”

Jag har alltid med mig, under en coaching, att lyssna på vad min kropp säger d v s vad jag upplever och känner i min kropp. I mötet med mina klienter när coachingnärvaron är påkopplad tar jag in klienten och känner hans eller hennes energier i min kropp. Eller som en av våra deltagare sa, på vår ACC-utbildning, i förra veckan: ”Jag har klienten i magen”. Precis så är det för mig.

Ofta är det så att jag med direkt kommunikation kan spegla min klients kroppssensationer och skapa medvetenhet för klienten. Det kan låta ungefär såhär: ”Nu känner jag oro i magen” eller ”Nu blir jag yr” eller ”Nu är det tungt i rummet” och tillbaka till klienten: ”Vad upplever du?

Jag har märkt att här är jag en hjälp åt klienten. Ofta har klienten fokus på sina tankar och då är det svårt att höra eller känna kroppens signaler. Jag kan då hjälpa till genom att fråga om, lyfta fram eller spegla vad som händer i kroppen. Jag använder även direkt kommunikation och berättar för klienten vad jag ser: ”Nu rynkar du pannan” eller ”Det där var en djup suck eller ”Jag ser att du skruvar på dig”. Syftet och nyttan är att klientens medvetenhet ökar, vilket i sin tur förflyttar klienten mot sina mål.

sAnn

Den amerikanske PCC Coachen och författaren Alan Seale har infört modellen om de tre intelligenserna till oss på CoachWalk Academy. Den är en enkel och mycket användbar metod som handlar om hur du blir mer medveten om hur du går tillväga och hur du kan stärka ditt beslutsfattande.

På vilket sätt fattar du dina beslut idag? Vilka beslut blir bra? Är det mage, hjärta eller hjärna som får sista ordet? Bäst av allt är att här inte finns rätt eller fel – bara växande medvetande och lärande.

Det är spännande och lärande att använda modellen för att se hur beslutsfattandet ser ut från de olika intelligenserna. Sätt dig i lugn och ro, blunda gärna, tänk på ett problem, en relation eller beslut du har. Fråga först din hjärna – rita eller skriv ner svaret. Gå vidare till magen och ställ frågan – rita eller skriv ner svaret. Avsluta med att fråga hjärtat – rita eller skriv ner svaret. Nu har du fått tre svar som du kan sammanställa och fundera vidare över. Är det samma svar eller olika? Vilken intelligens fåt ditt sista ord?

I mitt liv har jag fattat beslut på olika sätt. Nu när jag reflekterar inser jag att de stora besluten ofta har tagits av min mage! Och fort har det gått – jag bara vet. Det har också funnits beslut som har tagits med hjärnan såklart. Såklart eftersom jag tror att vårt samhälle uppmuntrar oss till att vara mycket i kontakt med vårt intellekt. Mitt hjärta är nog det som har fått ropa mest utan att jag har lyssnat. Fast nu har jag bestämt att det ska få vara med betydligt mer. Tidigare i höstas skulle jag köpa en häst till min dotter. Vi letade och provade lite olika hästar i Skåne, men det ville sig inte. Då hittade vi henne alldeles i närheten, av en slump. Jag såg direkt att det här var en bra häst – det kändes rätt i kroppen. Hästköp är en process och under processen fick jag information som gjorde att intellektet varnade mig för att köpa hästen, jag blev orolig och osäker. Men hjärtat sa fortfarande JA! Hur skulle jag göra? Eftersom jag nyligen (i somras) har bestämt mig för att lyssna mer på mitt hjärta fick jag lyda mig själv. När dessutom min magkänsla sa mig att det var rätt fick intellektet backa. Vi har nu haft hästen i 2 månader och än så länge är det väldigt rätt…

sAnn

När vi coachar möter vi ofta på hinder och motstånd till förändring. Ibland är detta något som klienten är medveten om men ibland är det omedvetet. Oavsett vilket kommer det förr eller senare att uppenbara sig som någon form av energiförlust t ex trötthet, förvirring, tröghet eller brist på motivation. Jag har märkt, när jag coachar och superviserar (handleder), att det ofta handlar om rädslor.

När vi coacher vågar fråga om och möta våra klienters rädslor så sker ett energiskifte. Bara genom att prata om rädslan så börjar den att avta. Vi behöver inte oroa oss för att det ska leda in i en terapeutisk process – även om det behövs för vissa klienter – utan bara möta och bekräfta vår klient samt be klienten utforma en handling för att själv jobba vidare med sin gremlin (rädsla).

Så sent som denna vecka hade jag tre klienter på en dag som alla hindrade sitt växande genom att låta sin rädsla styra. De var alla mer eller mindre medvetna om sin rädsla. Men när vi hade pratat om den och jobbat med den – bland annat genom att identifiera den och se hur den tjänat respektive begränsat – kunde klienterna få energi till förändring.

Hur ofta möter du rädslor när du coachar?

Hur hanterar du dina egna rädslor?

sAnn

Vilken är din soul mission? Eller vill du hellre kalla det livssyfte eller kanske livsuppgift. Oavsett vad du kallar det och ifall du är medveten om det eller inte så har du ett uppdrag i ditt liv. Och förmodligen så lever du det emellanåt också.

För 10 år sedan gjorde jag en syftesövning när jag gick min terapeututbildning på HumaNova. Under en vägledd meditation fick jag en bild av hur jag tänder glorior på individer och grupper. Då kändes det stort, för stort, men bilden har funnits med mig hela tiden som en ryggrad och ett ankare. När jag har tvivlat har bilden dykt upp i mitt minne och jag har fått kraft att fortsätta arbeta och utvecklas. Jag är med och sprider ljus och skapar medvetenhet här i världen och det är fortfarande stort men nu naturligt och känns helt rätt.

I somras deltog jag i en workshop för den amerikanske coachen och författaren Alan Seale och då förstärktes mitt syfte (soul mission) i form av ett life vision statement som växte fram. Min life vision är: ”Jag inspirerar”. Och nu förstår jag varför min blogg heter coachspiration.

När du fångar, uttrycker och lever din soul mission agerar du utifrån din själ och ditt hjärta. Du blir äkta, trovärdig och kraftfull.

Vill du läsa mer om soul mission rekommenderar jag varmt Alan Seale’s bok ”Soul mission Life vision” (du kan köpa boken på CoachWalk Academy). Alan kommer förresten hit till CoachWalk Academy i februari och håller utbildning – kolla på hemsidan längre fram för mer info.

sAnn

Nu får det vara nog. Jag är trött på alla fantastiska människor som förminskar sig själva. Till råga på allt har vi haft löss i familjen. Enligt djurens språk säger lusen: ”Ta tillbaka din kraft. Var i din kraft”!

Igår diplomerade jag ett gäng fantastiska människor till coacher. Då slog det mig än en gång hur bra vi (många och speciellt kvinnor) är på att förminska oss själva. Som coach och terapeut vet jag förstås att det beror på vilka sanningar vi har tvingats att lära oss. Jag vet också att vi kan, närsomhelst, välja att byta ut gamla sanningar och träna in nya.

Hur blir ditt liv om du lever fullt ut i din kraft?

När förminskar du dig? Varför? Vad beror det på?

Vågar du släppa det gamla, gå in i det nya och VARA I DIN KRAFT. Jag vågar!

sAnn